.rymlingar

Idag "rymde" A!
Hon brukar få vara ute själv ibland, givetvis under uppsikt. Vi bor ju bra till och har en perfekt uteplats med jättebra gränser där barnen alltid hållit sig inom. (Utom en gång, när de stack runt huset.)
Vi har balkongdörren öppen och hon kan ropa om det är något, vi kan höra henne i stort sett hela tiden, plus att vi givetvis kollar ut på henne med jämna mellanrum. Dessutom håller grannbarnets mamma koll hon också när de är ute med hennes son.

Iallafall, A och k (inte min K utan grannbarnet k) var ute. Vi hörde dem och kollade till dem. Sen helt plötsligt var de borta!
P gick ut för att kolla. Det visade sig att de sprungit halvvägs bort till affären!  A såg P när de var på bron, och sa till de andra barnen att "Vi springer!" och så hade de sprungit iväg ännu längre.
De andra barnen var k och så visade det sig att det var en äldre flicka, 8-9 år kanske, som tydligen (enligt A) skulle gå och köpa potatis och frågat om de skulle följa med. Jäkla unge (den äldre flickan) säger jag. Hon fattade tydligen att hon gjort fel också, för när hon såg P hade hon sprungit iväg.

Frågan är om vi vågar låta A vara ute själv mer nu. Det var första gången hon sprang iväg, och hon blev ju "lockad" av ett annat barn, som vi inte ens känner, men just att hon fortsatte springa när hon såg P komma...
När hon kom hem igen fick hon sitta på sittpuffen ett tag och så pratade vi med henne länge om varför man inte får springa sin väg, och om man vill gå iväg någonstans så måste man fråga först. Inte för att hon fått om hon frågat, men det är ju ändå bäst att lära dem att alltid fråga om de vill göra något tycker jag.
Tur att allt gick bra iallafall...

Kommentarer

skriv något:

Namn:
Kom ihåg mig.

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

skriv här:

Trackback
RSS 2.0