Idag kom det. Bakslaget. Eller egentligen redan igår, men jag vet inte om det kan räknas som det. För vi blev sena, jag blev stressig, det regnade och jag hann inte sätta på barnen regnkläder, utan K fick ta paraply och A fick sitta i vagnen under regnsskyddet, och så hade jag massa grejer med plus att jag försökte hålla paraply över mig och mina skor och strumpor blev jätteblöta och K trillade av vagnen när han satt på fotstödet och blev ledsen och smutsig och då skulle A gå istället och vred sig som en mask och jag fick ta ner henne och sätta K i vagnen istället och försöka bära A, vilket hon vägrade och då blev vi ännu mer sena och sen gick vi till A´s avdelning först för jag tänkte att det skulle gå snabbare och tjong in med henne och neeej vi glömde hennes hund hemma, hinner inte, hejdå A och hon var ledsen och sen snabbt till K´s avdelning och lämna honom och fröken fick byta byxor på honom och hejdå K, rusa till spårvagnen och hinna med tre minuters marginal. Phu.
Så jag tänkte att hon kanske blev ledsen för att det var stress och annorlunda och så.
Men idag tog vi det lugnt! Lämnade K först som vanligt, gick till A´s avdelning. Hon ville bli buren in, och idag hade hon hunden med sig. När skor och jacka var av ville hon bli upplyft och att jag skulle följa med in. Jag sa att jag ska säga hejdå och gå nu. "A åsså fölla me..." sa A. Jag sa att det inte går och hennes underläpp darrade lite. Hon ville sitta i soffan och jag skulle sitta med och läsa en bok, men hennes fröken skulle göra det istället och jag sa hejdå. Hon blev så ledsen. Lilla gumman.
Fast jag tar det ganska lugnt. När det var K, gick jag hem och storgrät. Inte med A. Jag kanske har blivit van?

Nu ska jag sitta här en stund till, sen ska jag försöka få tag på en och ändra intervju-tiden imorgon eftersom jag ska jobba då, och sedan ska jag skriva några ansökningar till jobb jag hittat och vill ha, sen borde jag sätta på en tvätt och städa undan lite innan det är dags att hämta barnen. Så ser min dag ut.