Idag medan jag stod med maten satt barnen vid bordet. K tog en gaffel och slängde iväg som hamnade på A´s hand, och hon blev givetvis jätteledsen. Tog upp henne och tröstade i ett annat rum, då K kom glatt sjungande på en sång.
Egentligen tycker jag det blir lite fel att kräva fram ett förlåt, för vad är ett förlåt värt om det bara sker på beställning? Men nu är det så att K inte gör det, säger förlåt självmant alltså, och jag försöker lära honom hur man agerar om man gjort något fel. Så jag vänder mig till honom.

Jag: K, har du något att säga till A?
K: Förlåt. Fast det var gaffeln som gjorde ont så det var gaffelns fel!
Jag: Men du, en gaffel kan inte flyga sin väg av sig självt.
K: Nä, jag hjälpte gaffeln att flyga.

Vad gör man?
Håller god min och försöker att inte skratta så han ser.