Vi handlade godis på vägen hem. På väg till affären pratade vi om det.
Jag: Vill du ha choklad?
K: Nej jag vill ha godis.
Jag: Choklad är godis.
K: Jag vill ha godis med choklad i.

K: Jag vill inte ha tre.
Jag: Vill du ha mer?
K: Jag vill ha många, många godis.
Jag: Vill du ha tio?
K: Ja, jag vill ha tio.
Jag: Vill du ha tjugo?
K: Nej, jag vill ha tio.

Vi köpte lösgodis och K hittade en på golvet som han snabbt stoppade i munnen. Hupps. Hoppsan. Jag sa till honom att man inte får ta och äta i affären. Först tänkte jag låta honom betala en krona i kassan för godisen, fast han är ju liten. Inte så lätt att förstå. Så det fick vara.

När jag betalade gick han och lekte i bussen, och när jag var klar kom han rusande och ville ha godis. Så jag sa att han får vänta, middag först. Då skrynklar han ihop ansiktet... gaaah. Då är det bra att vara lite pedagogisk. Snabbt ner på knä, titta i ögonen och säga "Jaaa, du ska få godis, men först ska vi gå hem och sen laga middag och SEN får du godis..." Puh, funkade idag också. Och bara för att han var duktig fick han en chokladbit på vägen.
Efter en stund sa jag igen att han får mer godis efter middagen.
K: Jag har redan ätit godis.
Jag: Ja, du fick ju en nu innan middagen.
K: Jag har ätit två.
Haha, det hade han ju... en i affären också. Ungar!