Nej. Efter att ha funderat en hel helg och känt mig fruktansvärt kluven och fått lite råd från både P och mamma har jag bestämt mig. I don´t take it. Jobbet alltså. På grund av det här:
*Dåliga villkor. Visst är lönen bra, det skulle varit den bästa jag haft. Men de skriver bara månadskontrakt. Uppfyller man inte sin kvot åker man ut. Uppfyller man inte sin kvot får man dåligt samvete för att de måste betala ut ens lön, vilket tar pengar från folk som behöver dem och som man egentligen skulle tjänat ihop och mer därtill.
*Genomsnittet är 4 personer. Jag googlade och hittade det i en intervju. Alltså 4 personer. På 5 timmar. Tänk att springa runt på stan i 5 timmar, hur många hinner man försöka prata med på 1 minut? 4 personer är inte ens kvoten. Kvoten är 5 personer. Och de måste ge minst 70 kr i månaden.
*Stor omsättning på folk. Det betyder att ingen vill ha det. De som går långt eller jobbar länge med det är sådana som brinner för det. Och det gör inte jag. Visst bryr jag mig om mänskliga rättigheter, men inte så att jag vill vrida in och ut på mig själv för att få andra att bry sig.
*Hur fånigt skulle det inte kännas att jag själv inte betalar in en månadssumma till stället jag skulle jobba för, när jag själv försöker få andra att göra det?
*Jobbet skulle ändå bara vara till oktober.
*Jag vill inte ha det. Jag ångrar att jag sökte det.
Imorgon ska jag ringa och säga att jag fått förhinder. Sedan ska jag lägga ner min själ på att hitta ett jobb jag faktiskt vill ha. Det måste inte vara roligt, det måste inte ha hög lön, det får gärna vara tungt och slitet, men det får inte kännas så fel som det här. Som mamma sa: det låter inte ens som ett jobb.
Kommer jag ångra mig? Troligen inte. Däremot kommer jag säkert ha dåligt samvete hur länge som helst om jag inte hittar något annat snabbt. Men å andra sidan är det ingen som lider av det, eftersom vi isåfall lever på P´s lön.
Gör jag rätt eller fel?