Det var ingen mirakelspray. Katterna verkade ju trivas litegrann bättre iallafall, men inget hjälper. Madrassen och alla gosedjur i barnens rum är borta, madrassen slängde vi och gosedjuren är i vårt sovrum där Lava inte får komma in. Men fan också, nu kissade hon nyss i soffan. Ryggstödskudden åker ju alltid ner och ungarna drar alltid upp dragkedjan och därinne är det sånt där vitt vad-det-nu-heter, och katterna brukar sova där. Och nu kissade hon på deras sov- och gosplats!

Vad gör man?

Vi trodde att hon trivdes hos oss, det verkar ju så, men uppenbarligen inte.

Och det känns skit, för Kimi har äntligen börjat vänja sig vid barnen, han sticker inte så fort de kommer och de kan både krama, klappa och busa i närheten av honom. Kanske inte busa vilt.
De älskar katterna. De pratar om dem och vill ofta gå och klappa dem så fort vi kommer hem.

Jag är så trött på det här nu, hur mycket jag än älskar missarna så hatar jag kissandet, kisslukten, allt måste tvättas hela tiden, och den här kudden går nog inte ens att tvätta. Det lutar starkt mot att Lava får åka hem till sin förra familj, och isåfall måste Kimi följa med, för då får vi inte behålla honom heller. De tar tillbaka båda eller ingen.

Kanske kommer vi försöka spara ihop pengar och köpa ett par kattungar om några år istället. Eller så skaffar vi inga mer djur alls. Knas kommer inte leva för evigt med sina tumörer, och på sätt och vis vore det skönt med inga djur, hur mysiga de än är. Slippa lådor och sand och lukt och päls på alla kläder.