Igår skulle jag lägga barnen för P skulle iväg till grannen och pyssla med skivan. Vi la oss i sängen, en unge på var sida, och läste böcker. A kunde som vanligt inte ligga stilla utan klängde och klättrade och pratade och busade och...
Tillslut sa jag åt henne att hon fick gå om hon inte lugnade ner sig. Inte smart! Ska man straffa sina ungar på något sätt är det väl bäst att inte välja ett sätt som de vill göra. A skuttade upp, glatt utbristande: Jaaaaaa, gååååå!!!
Upp ur sängen, fram till dörren (Jag: A, kom tillbaka igen, gå och lägg dig!") öppnade den, gick ut ur sovrummet, stängde dörren. Sedan hörde jag henne gå från rum till rum, ropandes Paaapppaaaa?
Sen insåg hon att han inte var hemma och kom tillbaka till sovrummet. Då lät jag hennes lilla vovve gnälla efter henne så hon skulle komma och trösta den, och då kröp hon upp i sängen och vovven skällde av glädje. Sen fick jag skälla med den hela tiden, för det var ju superkul såklart.
Efter ett tag fick hon för sig att hon minsann ville sova i andra sängen (i deras rum) men jag övertalade henne att det inte gick, för där sov ju Knas. Det förstod hon, lilla lättlurade sötnosen.

Och under hela tiden låg K stilla bredvid mig och lyssnade tålmodigt på böckerna jag försökte läsa.