De är så snälla på barnens dagis. De frågade om jag hittat pengarna och så hade de gått runt och letat. Blir så glad när jag hör sånt.
Fast jag betraktar nog pengarna som borta. Det grämer mig så mycket, hur kunde jag vara så korkad? Men jag trodde ju inte att det skulle kunna trilla ut något ur en jeansficka...
Fast nu är jag nog mest irriterad på att jag inte kan släppa det. Okej, det var mycket pengar, men det var ju "bara" pengar. Det finns de som förlorat så mycket mer. Kanske är det min dumhet jag inte kan släppa? Fast gjort är ju gjort. Vi klarar oss ändå, men jag undrar hur länge det kommer kännas som att vi ligger 500 back hela tiden...?