Jag vet inte om man ska skratta eller se det hela som tragiskt.
Gatumusikanter. Ibland är det små barn som vill försöka tjäna en liten slant. Ibland är det amatörer, som spelar gitarr och eventuellt sjunger. Ibland är de riktigt duktiga. Den gemensamma nämnaren är att alla spelar låtar. Jag har aldrig tidigare hört en gatumusikant som inte spelar musik.
Jag vet inte hur mycket pengar de brukar få in. Någon gång, när någon varit riktigt bra, har jag nog lämnat något mynt själv. Men det spelar ingen roll. De hade nog inte stått/suttit där om det inte varit värt det. Antingen för pengarnas skull, eller för att sprida sin musik eller röst.
Eller vad fan vet jag, jag vet ingenting, men jag vet att en (kärring? tant? kvinna?) på stan helt måste ha missuppfattat det hela.
Hon står där i hörnet, jag har sett henne två gånger nu. Hon spelar gitarr. Nu ljög jag. Hon håller i en gitarr. Hon spelar samma ackord. Om och om igen. Nu ljög jag igen! Det är inte ens ett ackord!
Jag fattar inte. Drrun- drrun- drrun- drrun - drrun - samma sak, om och om igen. Jag asgarvar nästan när jag hör det. Idag sneglade jag lite på väskan hon hade framför sig, två små mynt.
Som hon måste ha fått för att någon tycker synd om henne (om hon inte lagt dit dem själv). Ärligt, hon hade säkert fått mer pengar om hon sprungit runt med en tom mugg och tiggt. Det är ju samma sak.
Är det ett skämt eller en tragisk historia?