Idag åkte vi till sahlgrenska med A. Vi misstänkte att hon stoppat en pärla i örat. Eller snarare - vi visste att hon stoppat en pärla i örat för hon sa det till P och han såg en där när han tittade. När han hämtat något för att försöka pilla ut den var den borta, men vi visste ju inte om den trillat ut eller om hon tryckt in den längre in. Sjukvårdsupplysningen rådde oss att kolla upp det eftersom det kan bli en infektion. Vi passade också på att fråga om de kunde kolla i näsan, eftersom hon vid ett tillfälle sa att hon hade en pärla där också, fast vi såg ingen. (Nu ska pärlorna bort!)

Kom dit lite sent, vid 17. Fick vänta en och en halv timme, vi hade nästan beslutat oss för att åka hem igen och precis satt på slutet på bolibompa på tv:n för att få dem lite lugna då de var helvilda i väntrummet.
Kom in, A fick en jättesnäll doktor. Men hon tyckte INTE om det. Fick ligga på en brits, och P fick hålla fast hennes armar och jag huvudet och hon gallskrek helt hysteriskt. Doktorn kunde inte se en prla i örat, bara en vaxklump som eventuellt kunde vara pärlan, men hon fick inte ut den först. Så vi kunde välja mellan att få med oss örondroppar och nytt besök om en vecka och se hur det såg ut, eller göra ett nytt försök att få ut den. Hon ringde även in en personal som skulle hjälpa oss att hålla i A, för det kändes ganska hemskt att hålla fast henne så...
Tillslut på andra försöket kom den ut iallafall, och det var ingen pärla. TUR!
Sedan fick A ett klistermärke i form av bamse, och K ville också ha ett och det fick han förstås.
Därefter beslöt vi oss om att fråga om näsan också, hysteriskt skrik och gråt där med, men ingen pärla kunde ses. TUR igen! Antingen har hon aldrig haft någon, eller så har den trillat ut, eller åkt ner i magen, eller sitter så långt in att den inte syns, men isåfall kommer vi märka att näsan kommer börja rinna och att det luktar illa. Så det känns lugnt för tillfället.

Lilla gumman, så duktig hon var, men så hemskt hon tyckte det var. Inte så konstigt, men det var ju för hennes bästa.

Sedan skulle vi åka hem, men skulle stanna till och äta lite, vi var ju borta längre tid än vi räknat med. När vi ätit skulle P bara in och köpa snus innan vi tog vagnen hem, och vad händer? Självklart kom spårvagnen när han nästan var klar, men vi missade den. Nästa skulle inte gå förrän om 30 minuter, och klockan hade redan hunnit bli tio i åtta. Så vi hoppade på första bästa vagn till stan för att kunna byta. När vi åkt några stationer såg jag att en annan vagn som vi kan åka med nääästan hela vägen hem skulle komma om åtta minuter, så vi hoppade av för att ta den istället. Hade vi suttit kvar på första vagnen hade vi behövt hålla koll på två stationer nere i stan efter någon av de två spårvagnar vi kan åka med, men med denna kunde vi åka till slutstationen och vänta där på båda, eller snarare den som kom först av de två.
Som sagt, vi hoppade av precis innan en korsväg, och när vi sitter där ser vi en av våra vagnar åka förbi på den andra vägen. Skiiiit, vi hade helt glömt att den gick därifrån. Så vi fick hoppa på den vi tänkt oss och åka till slutstationen och vänta 12 minuter på vår vagn, och kom hem vid nio.
K somnade nästan direkt efter kissning, välling, tandborstning och tre superkorta böcker. A låg och babblade med P en lång, lång stund.

På väg hem pratade hon mycket om att hon var "feda" (färdig) och menade färdig hos doktorn. Dessutom påpekade hon att "päla botta!" och pekade på örat.